Som lök på laxen kom modellen tillrätta efter ett par veckor. En fiskhandlare från Råsunda där vi då bodde hade på sin sommarstugetomt i Över-Enhörna hittat modellen helt oskadd! Lyckan var stor. Att flygningen vart godkänt som svenskt rekord i distans gjorde inte saken sämre. Den enda malörten i glädjebägaren var att den fina kristallvas jag fått i pris inte överlevde min mors idoga städarbete.                                                               

Nu hade linstyrning kommit till Sverige och det flögs av hjärtans lust främst på Skarpnäcks flygfält. Jag minns att vi cyklade från Solna till Skarpnäck med modellerna i en "trunk" på pakethållaren. Till en början var det endast dieselmotorer som gällde.         Vi hade den legendariske motorkonstruktören Carlo Pinotti med sonen Mario i vår klubb så det fanns mycket sakkunskap. Så småningom dök glödstiftmotorerna upp. Den första (som kom togs in av Teknik För Alla) var OK 40. Jag köpte en men vart aldrig vän med den.                                           Nu hade jag fyllt 16 år och fick köra MC. Nu vart det ett antal år av MC-åkning och även tävling. Vidare "tjejer", giftermål och barn vilket är en dålig kombination för modellflyg. Vi drar en glömskans tecken över ett antal år tills vi är framme till 1977.

I början av 1977 flyttade familjen till Täby samtidigt som jag nyligen hade startat upp mitt företag KARBY DÄCK o FRITID . Jag hade nu fått hobbyrum samt fått upp ögonen för radiostyrda modeller. Bygge startades av en SK78 som kläddes med siden. Hade aldrig hört talas om krympfilm men siden var jag van vid sedan tidigare. Starkt blir det. Efter radio och motorinstallation (Enya 19 ,ingen övermotorisering här inte) skulle det provflygas. Man hade modellflugit i många år så det skulle gå galant. Inte behövde man stora fält heller. Det gick ju att styra. Tillsammans med hustru och dotter bar det av till en närbelägen grusgrop. Som tur var vart det motorstopp vid första försöket och skadorna vart minimala. Jag förstod dock nu att det inte var helt lätt att radioflyga. Man behövde dessutom fält av större dignitet än en grusgrop.

Bygge av ett segelflygplan (Sperber inhandlad hos Hobbyborgen som då låg Kungsholmen) innebar att jag kunde gå ut på en liten kulle och handkasta modellen. Det vart lättare att styra nu. Sperber flög långsamt och det höga gräset var mjukt. Fortsättning följde med SK78 på isen följande vinter. Kallt om fingrarna men stort flygfält och nu fungerade det riktigt bra. (nåja).   Sommaren efteråt hade jag knåpat i hop en modell som hette Boxfly. En 09:a i nosen, inga landningsställ. Utmärkt att handkasta och flyg på de fält med högt gräs som jag hade tillgång till. Den slutade sina dagar i en c:a 20 meter hög asp som måste fällas för att komma åt de ovärderliga resterna av modellen.

Året efter hade jag byggt en ny modell av egen konstruktion, även den utan landningsställ och jag prövade min lycka på en närliggande fotbollsplan. Hade där turen att träffa Sten Johansson som delade mitt intresse som jag samt även var beroende av ett närliggande fält. Vi slog våra "kloka" huvuden ihop som så småningom utmynnade i SKOGBERGAFÄLTET och så småningom bildandet av RFK Cumulus. En klubb som i dag har 72 medlemmar.

I juli 2006 lades Skogberga ned och vi flyttade till ett nytt fält vid Hagby. Där jag hoppas vi kommer att stanna framgent.

Vi har nu kommit en bit in på 2000-talet och många av våra medlemmar har uppnått pensionsåldern. Ett plus i hobbysammanhang då vi nu kan umgås och flyga när vi har lust. Vid bra väder träffas vi oftast på förmiddagarna på fältet och flyger, dricker kaffe och pratar livets allvar.